Om Rodney
18 år just fått körkort.
Jag glömmer aldrig så stolt och lycklig jag var! Han klarade det,
trots sin dyslexi! Som han hade fått kämpa med teorin...

Jag såg hur han över en natt blev en annan person.
Han mognade otroligt snabbt, ja blev vuxen, och mycket säker
på sig själv. Han kunde säga:
"Jag har dyslexi. Jag klarade mitt körkort i alla fall.
Jag är lika duktig som alla andra!"
 
Rodney var en kvällsmänniska eller nattuggla.
Precis som jag så tyckte han att morgnar dom skulle
man helst sova bort.
Frisyren för dagen säger mig att det är nyuppstiget
fast kl är mer än 15.00 på eftermiddagen.
- "So what?" hade han frågat mig!
- "Jag är ledig, gör vad jag vill och har mitt hår som jag vill."
 
Många gånger hade han mycket spex för sig, att apa sig framför kameran var ett av dem. Han gillade att leka med sina saker som playstation, paintball, laserdome, gokart och motocross. Han och hans kompisar hade alltid mycket för sig, så även om de inte var pojkar mer så fortsatte de med att ha roligt - på vuxna pojkars vis.
Det mesta tog han med en klackspark, och gick vidare.

Det fanns dock en allvarligare sida hos Rodney som inte syntes så tydligt. Ibland fick jag dela hans innersta tankar. Det var svindlande, en ära att få lyssna. Än idag finns dessa bevarade inom mig. De är bara mellan Rodney och mig.
 
För det mesta så tog Rodney livet som det kom, men ibland funderade han på allvarligare saker, som t.ex de vänner han redan förlorat, Andrej och Ove i Estonia katastrofen, Tommy som dog i en trafikolycka.
- Varför skulle just dom dö? frågade han.
Jag frågar idag varför skulle just du dö? Jag har inte mera svar idag än Rodney hade då. Varför är ett ord som man använder ofta, men det finns inga svar... i varje fall inte på detta.
 
Ditt yrke Rodney att köra långtradare, det visste du redan som liten att det skulle bli, när du var fjorton år hoppade du av skolan med mitt goda minne och blev mer eller mindre adopterad av Bengt Haraldsson på Haraldssons åkeri.
Du klev upp mitt i natten för att vara med i last-
bilarna, du var på magasinet du var med överallt,
du och Bengt var de enda som hade varsin grå overall - Du var så stolt!
Fortfarande idag när jag ser åkeriets bilar så ser jag dig höja handen till en hälsning. Ljudet av "din" lastbil känner jag igen, jag vet långt innan bilarna är nära att de kommer från "ditt åkeri", hur kan jag veta det? I åtta år såg jag och hörde dessa bilar dagligen, med dig min älskade unge i lastbilen. Det gör så ont så jag tror jag skall gå under ibland, livet är INTE rättvist!
 
Copyright © 2005-2019 Lisbeth Mårtensson
Website design and production is Copyright © 2010-2019 Indecta AB